Steg för steg

Hur fort får livet egentligen springa förbi oss??? Ibland får jag stanna upp och tänka efter hur fort allt har gått de senaste åren, så mycket som har hänt på så kort tid. Det senaste året nu som tvåbarnsmamma har bara flugit förbi, det har nog gått snabbare än alla de andra åren (hur det nu kan vara möjligt) Det kan ju helt klart bero på att det händer saker hela tiden. Idag hände en av de där stora sakerna man få uppleva fåtalet gånger i livet. Vår lille gosse tog sina fyra första steg ragt in i min famn. Gissa om lillplutten var mallig, han sken som solen, mamma, mamma titta vad jag kan. Men när pappa kom hem ville han inte visa sin förmåga. Istället tar han gåvagnen, med ett högt tempo från vardags rummet in i köket, över tröskel och allt som kan vara i vägen. Till och med storasyster får hoppa åt sidan när han tar sig fram med sin lilla rosa hello kitty vagn.

Så snart säger vi hej då till gåstolen och hej till att jaga en lien buse på två ben :) Underbart om ni frågar mig :)

Har ingen bild från dagens prestation så det får bli en lite äldre bild på busen :)