Mitt lilla hjärta

Ni kanske är trötta på att läsa om sjukstugan vi har hos oss, men tyvärr är det inte över en. (suck) Vi hade ju i alla fall en feberfri dag, och den får vi ju vara glada över. Igår fick Charlie tillbaka febern, hostan har bara blivit värre och värre. Matlusten har försvunnit mer och mer, så igår kväll ringde jag stora sjukhuset i grannkommunen för att rådfråga lite. Vi kom överens om att vi skulle avvakta, men kände vi att det blev värre under kvällen eller morgondagen så skulle vi åka dit. Natten var rätt okej, jag fick i honom en flaska välling vilket kändes väldigt skönt. Men på morgonen idag var matlusten obefintlig och likaså lusten att dricka. Febern hade gått upp och vår lilla skatt var orkeslös.

Peter var tvungen att jobba så jag och barnen åkte mot stora sjukhuset. Clara lämnade vi av hos mormor och morfar. Kändes så skönt att kunna åka själv med liten så att han kunde få all koncentration och uppmärksamhet av sin mamma. Clara har ju tusen saker att sysselsätta sig med hos mormor och morfar, så jag behöver inte ens fundera på hur hon har det och det är så otroligt skönt när man har annat att tänka på.

Väl framme en timme senare, väste det ordentligt i Charlies andning. Vi väntade knappt fem minuter innan vi fick komma in för att träffa sköterskan. Vi konstaterade att han hade gått ner lite i vikt sedan vi var inne i torsdags på sjukhuset här hemma och att syresättningen var sämre.

Efter en liten stunds väntan fick vi träffa doktorn, som undersökte honom grundligt. Hon konstaterade att han hade problem med andningen och att han hade öroninflamation på ena örat. Jag har ju själv förkylnings astma och vet hur tungt det är att andas då. Jag tyckte det var riktigt jobbigt. Där sitter jag hjälplös med min lilla bebis i famnen och vill bara att allt jobbigt ska försvinna för honom. Han fick inhalera ventolin ett antal gånger, lite annat fick han också i sig för att kunna må lite bättre och få lite mer energi.

Lillplutten var så trött efter ett antal timmar där, innan vi ens var färdiga med behandlingen somnade han i min famn. Det var så skönt att höra hans små andetag som blev lättare och lättare. Resan hem sov han som en stock. När vi sen hämtade Clara hade mormor fixat mat till både mig och Charlie. Äntligen åt han, det hade redan hjälp. När han hade ätit var det som att livet kom tillbaka till honom, han busade, log, skrattade och var sitt vanliga jag. Helt underbart, tack gode gud för att det finns människor som kan hjälpa en. Både sköterskan och Läkaren var som gjorda för sina jobb.

Nu ikväll har han mått bättre men blir trött väldigt fort, men vi ser en stor skillnad från hur morgonen startade. Jag kände att jag behövde komma ut och rensa huvudet så maken tog över allt hemma och jag och hunden tog en runda på 7 kilometer. Hemma sen blev det mys i soffan med godingarna. Undertiden fixade Peter hemma gjord pizza. Nu ligger båda godingarna och sover, själv sitter jag i soffan uppe och hör ingen hosta från någon av dem, helt underbart.