Förlossningsberättelse

Nu tänkte jag ta mig lite tid och berätta för er hur jag vi hade det när vår lille Charlie kom till världen. Vi får väll börja den 6:e mars då allt egentligen började.

Tisdagen den 8:e mars var vi inne för att göra ett ultraljud för att se att liten i magen hade det bra. Det första barnmorskan säger är "gud vad mycket hår den har". Där och då försvann alla tankar på att det kunde vara en pojke för både mig och Peter. Vi var båda helt övertygade om att det var en till liten flicka inne i magen.

Efter ultraljudet gick vi in till förlossningen för att göra en hinnsvepning (för att eventuellt komma igång lite tidigare) och ett CTG, allt såg riktigt bra ut och även där gick tankarna om en flicka med de höga hjärtslagen. Redan där och då kunde vi se att jag hade förvärkar och åkte hem förväntansfulla i hopp om att det skulle komma en liten bebis den dagen. Under dagen och kvällen hade jag förverkar men inget hände.

Onsdagen den 9:e mars Var jag riktigt trött på att ha värkar och så fort jag tänkte att nu, nu är det på riktigt så avtog värken. Jag sökte på internet för att se hur länge man så att säga kunde tillgodo se den "hjälp" till igång sättning jag hade fått. Svaret var 48 timmar, så tankarna blev att har det inte hänt något imorgon så får vi allt vackert vänta en vecka till. Nä den dagen hände det inget alls och jag var riktigt trött på att gå från att ha ont till att vara som vanlig om vart annat. I den stunden kändes den konstanta foglossningsvärken bättre än att ha ont ibland och inte ibland, ja ni förstår vad jag menar.

Torsdagen den 10:e mars vaknade jag med värk och tänkte, ja ha ja ytterligare en dag med värk utan bebis. Gick ner och åt frukost med Peter och Clara, värken fortsatte att hålla i sig med jämna mellan rum. Vid 10 ringde jag till Peter och sa att han skulle ha telefonen nära ifall om att. Där efter tog jag en dusch för att se om värken skulle avta, men nej det gjorde den inte. Clara och jag åt lunch och när hon hade lagt sig, ringde jag till Peter för att be honom komma hem, dock med reservationer om att det kanske inte skulle bli något denna dagen heller efter som att jag inte hade så fruktansvärt ont. Jag gick och la mig för att se om det kanske även då skulle avta, ja ni hör ju jag väntade mig hela tiden att det inte skulle bli nått. Precis innan Peter kommer hem vaknar jag av världens värk, fortfarande osäker på om det är på riktigt eller inte. Jag sa till Peter att jag skulle vila lite till, men det gick inte värkarna var nu regelbundna och kom med ungefär sju minuters mellanrum.

Då ringer mamma och lägligt nog är hon i stan och undrar om hon ska komma och hämta Clara, Peter svarar då nej på den frågan eftersom att jag inte har hunnit säga att det är på riktigt. Så när han lägger på luren får jag säga att han får ringa upp henne igen för vi måste i alla fall åka in för att se om det är på gång eller inte. Värkarna blir bara tätare och tätare och kl 14 sätter vi oss i bilen för att åka till förlossningen.

Vi kommer in och gör ett CTG, allt ser bra ut och bebisen mår bra och jag har värkar om vart annat. Jag undersöks och är nu fem centimeter öppen och får stanna kvar.

Klockan 16 får vi gå in i förlossningssalen och nu är vissa värkar riktigt tuffa, men med andning går det att ta sig igenom dem. Jag och Peter jobbar oss igenom värkarna en efter en genom att andas. När klockan närmar sig fem blir det för svårt att ta sig igenom värkarna med bara andning och jag tillsammans med barnmorskan konstaterar att det är dags för bedövning, jag ville ha epidural (ryggmärgsbedövning) precis som med Clara, narkosen kontaktas och nu kommer känslan av att snart blir allt lättare. Till saken hör ju den att jag kanske har kommit lite för långt i förlossningen så min underbart snälla BM drar en liten vit lögn om hur lång jag har kommit utan bedövning. Klockan 17 kommer jag och narkos läkaren överens om att jag inte får någon epidural utan en spinalbedövning (ryggbedövning). Efter en liten stund känner jag hur smärtan börjar avta och jag får chansen att återhämta mig inför det som komma skall.

Nu gäller det att samla på sig energi för att orka med den så kallade slutsputten, fram med godis och choklad. Barnmorskan skrattade ordentligt när hon kommer in och ser mig med godispåsen, jasså så det är så här att föda barn säger hon. Vi skrattar lite och sen är det dags att ta hål på hinnorna. 18:03 tar hon hål på hinnorna och allt ser fortfarande bra ut för både bebisen och mig. Jag fortsätter att vila och klockan 18:35 börjar krystvärkarna och Både jag och Peter jobbar på riktigt bra. Även om vi kvinnor kanske tar den största värken så är våra män ett riktigt stort stöd. Vad det gäller Peter så fick han nog också känna på lite värk, vid något tillfälle minns jag honom säga till barnmorkan att hon är starkare än man kan tro.

19:08 kommer världens vackraste, sötaste, finaste lille prins. Vi var helt chockade över att det var just en liten prins, det var knappt vi kunde tro det, lyckan var total.

Hoppas att ni har orkat ta er igenom denna något långa berättelse, för oss är det en helt underbar berättelse om hur vår prins kom till oss.